Gasklocka 3: En maskin i stadens tjänst

Teleskopgasklockan har fungerat som ett gasmagasin för att balansera stadens konsumtion mot Värtagasverkets produktion. Gasklocka 3 har bestått av två delar, det yttre, statiska exkokelettet, samt tre inre, rörliga stålmantlar vilka höjdes och sänktes beroende på gastryck. 

Genomgående präglas klockan av dess tydliga tektonik: Det är en konstruktion som hela tiden växer utåt, och som är samlad utifrån in. Strukturen talar stålets språk flytande; Det är nitat, bultat, valsat och gjutet. Den konstruktiva läsbarheten är en bärande del av gasklockans identitet.

Men på många sätt är teleskopgasklockan även en paradoxal varelse. Dess identitet bygger på en rad motsatsförhållanden: spinkig-monumental, statisk-dynamisk, konstruktion–membran. Det har varit en smutsig, mörk och högljudd plats men också gett ljus till staden, värme till hemmen och gas till spisen – en robust maskin i stadens tjänst. 

Idag är Gasklocka 3 en struktur som växlar mellan närvaro och frånvaro; mellan en tydlig struktur och ett tomt rum. 

Gasklocka 3 är, som den sannolikt sista teleskopgasklockan i Skandinavien, oerhört värdefull som vittne till vår industrihistoriska utveckling och bör därför bevaras. Strukturen vittnar såväl materiellt som immateriellt om platsens historia. Arkitektoniskt är den ett uttryck för en skarp övergång i synen på industrins gestaltning, och markerar ett skifte från en tid då industribyggnader formgavs med monumentalitet och stolthet, till en mer funktionsdriven och avskalad ingenjörsarkitektur. Gasklocka 3 är därför en viktig nyckel till områdets historiska autenticitet, då den visar på en väsentlig årsring. 

Klockan är också ett socialt dokument. Den var en central komponent i ett system som präglade stadens vardag – från belysning till matlagning – och som krävde ständig närvaro av arbetare i treskift. Strukturen bär spår av detta liv, även om det idag är osynligt. Revitaliseringen av gasklockan handlar därför inte bara om att bevara en byggnad, utan också om att återföra dess historia och berättelse till det offentliga rummet, som en struktur i stadens tjänst. 

Projektet undersöker den tektoniska översättningen mellan trä och stål. Genom att analysera byggnadens ursprungliga stålkonstruktion och dess samspel med materialets uttryck, föreslås ett tillägg i trä som både kontrasterar och för en dialog med det befintliga. Det nya träinslaget är utformat med respekt för stålets bärande logik men tolkar den genom träets byggnadstekniker och taktila egenskaper. Denna översättning blir en central gest som binder samman det historiska och det samtida, och uttrycker en hållbar tektonisk samverkan mellan två materialtraditioner.

Programmet utgår från en öppen och flexibel användning med fokus på kultur, samling och social hållbarhet. Byggnaden aktiveras som en plats för publika evenemang, utställningar och vardagligt umgänge, där olika rumsliga nivåer och grader av offentlighet möjliggör för en social mångfald. Genom tillägget i trä skapas nya rumsligheter som samverkar med gasklockans monumentala volym, och främjar tillgänglighet, närvaro och variation i användning över tid.